Som förälder försöker man nästan hela tiden hitta ursäkter, anledningar och/eller förklaringar till varför ens lilla bebis beter sig på ett visst sätt. Speciellt när barnet gråter, är extra kinkigt eller sover dåligt. Man försöker hitta sammanhang och logik. (Ler du fattar du vad jag ska komma till.. ;-))
Enkla förklaringar är tex:
– hungrig
– trött
– övertrött
– blöja
– ont i magen (fis på tvären, kräk på g eller stor rap som fastnat någonstans ;-))
– rastlös (iaf vår lilla kille som kräver rätt mycket variation och underhållning)
– närhetsbehov
Ovan kontrollerar man och kör uteslutningsmetoden på.. Sen finns det lite andra frågor man ställer sig som tex:
– beror det på utvecklingsfas/språng
– har han sovit för mycket/för lite under dagen/natten
– är det tänder på g
– är han bara nyfiken
– är han bara rent jävlig? 😉
Nyligen har vi även trott att en rad oroliga nätter berott på att vi dragit ner på minifomdropparna. Verkade ju vara det men så körde jag vanlig dosering igår och inatt var nog den jobbigaste på länge.. 🙁 Så inget sammanhang men vi fortsätter med dem för säkerhets skull ändå.
We are sticking to the minifoms..
Victor har även en tendens till att vara otröstligt ledsen när han vaknar ibland (ofta) vilket vi även spekulerat kring och trott att han 1: kanske ff är trött 2: kanske har ont och 3: kanske bara vill ha närhet? Igår sov han 2 timmar och var ändå sur.. Och att jag försökte lugna honom med kramar och ord gick inte alls! Nope han blev snarare lugnare av att sitta själv i sittern och om jag backade bort från skötbordet.. Okej 😉
Nej hörni, jag tror vi ska lägga ner den här gissningsleken för det finns fan i mig inte alltid en logisk förklaring när det gäller de här små liven. 😉 De är bara skumma. Och goa så klart när de tex vaknar så här mysiga:
Någon som känner igen sig? 🙂
