Depression efter amning?

20130617-122235.jpg
För ca tre veckor sedan slutade jag amma. Det gick förvånansvärt smärtfritt både för mig med undantag för det som jag tänkte skriva om nu. Som rubriken antyder undrar jag om jag inte lider av en liten “post-amningsdepression”. Har googlat runt lite och hört mig för lite bland andra mammor och även om det inte är så omtalat så verkar jag inte vara helt ensam om att känna mig extra trött och grinig nu när jag slutat amma. Jag delar med mig av den här jobbiga tiden som jag brukar göra! 😉

När man ammar ökar tydligen produktionen av ett hormon som heter oxytocin, även känd som “kärlekshormonet”. Oxytocin är avgörande för upprättandet av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit,[11] minskar aggressioner, ångest, samt dämpar aktiviteten i amygdala,[12] och minskar troligen också stress.[7]

Höga värden av oxytocin, vasopressin och prolaktin är avgörande för utvecklingen av moderskänslor.[13] Djurförsök har visat att administration av oxytocin och östrogen fungerar ångestdämpande på honor och ökar deras sociala samspel.[14]

Så jag har alltså inte längre lika mycket av det här hormonet och är därför, förhoppningsvis bara tillfälligt, tröttare och grinigare än vanligt. Jag har inte alls samma tålamod för motgångar eller en grinig V som jag hade innan och det känns jättejobbigt! För jag älskar ju honom över allt annat och han är ju hur gullig, go och söt som helst men när han håller på och bråkar (som han gör den lilla otåliga och bestämda bråkstaken han är ;-)) så har det vid vissa tillfällen nästan slagit slint i huvudet på mig. Jag har blivit så ARG.. Och det blir inte jag ofta så känslorna är sjukt omtumlande. 🙁 Att ha mindre tålamod än vanligt med en bebis som kräver mer o mer attention för varje dag som går är inte bästa kombon! Jag vill som sagt lyfta ämnet, berätta hur jag känner mig och förhoppningsvis få reda på om fler varit med om liknande och kanske har råd och tips?

20130617-125223.jpg

Trött Fia!

Utöver den här oväntade biverkningen av att sluta amma kan jag väl även berätta att brösten inte riktigt ser ut som de gjorde innan (svårt att komma ihåg exakt dock) och är ev lite mindre. Jag har även fortfarande lite mjölk kvar i ena bröstet.

Veckans update

Jag inser att det numera knappt blir mer en någon gång i veckan som jag bloggar så idag döper jag inlägget till just det – veckans update! Jag har tyvärr varken tid eller motivation till att skriva oftare men jag hoppas ni följer med ändå! Jag kan dela upp veckan som varit i tre delar: Påsk, träning och Victor.

Påsken firade vi hos mamma i Varberg och åkte ner efter mitt pass i lördags. Flera mysiga och sköna dagar blev det där. V trivdes bra och jag och Peter fick även till en promenad TILLSAMMANS. Vi turar oftast annars om att ta ut V på sömnturer. 😉 Vädret var ju helt ljuvligt! Vilken energi man får av all den här solen! 🙂

Fick ju passa på att ta en bild 😉

Victor var sedan verkligen i sitt esse på Påskafton, busade och pratade för fullt. Mindre road var han på söndagen när han nästan blev traumatiserad av att träffa Ulla, en äldre släkting till mammas f.d. särbo. Har ni andra också varit med om att era barn reagerat starkt på gamla (och lite yviga ;-)) människor?

Familjefoto 🙂

Träningsmässigt har det varit en rätt så intensiv vecka inser jag nu när jag sitter här i soffan HELT SLUT. Styrkepass i måndags, Zumba i onsdags, Dansaerobic igår och Zumba idag. Ett antal promenader med vagnen har det ju blivit med… Det kändes verkligen i kroppen idag att jag inte hade det där lilla extra ge. Det gick bara inte. 🙁 Kändes lite som tuggummi. Seeegt! Som tur är så verkade deltagarna ändå rätt nöjda så förhoppningsvis var det mest jag som kände det. Man kan ju inte alltid vara på topp! (Men det hindrar inte att jag inte blir lite besviken på mig själv ;-)). Nu är det vila och massor av mat och vatten som gäller! Och en pizza och lördagsgodis! 😛

Ovan bild tagen efter TorpaZumban idag. Trött o svettig mama!!

Det har självklart även varit riktigt kul att köra alla dessa pass! Speciellt dansaerobicen igår som jag vickade på Kungsgatan. Det var ett gäng om ca 15 deltagare av i princip bara kända ansikten och som jag skulle vilja kalla danseliten på Sats. 😉 Vilket gäng!! Så duktiga, gav järnet och spred så mycket energi! Jag hade även finbesök av Beckis (underbar fd Satskollega som numera är på Nordic Wellness) som både tjoade och dansade her ass off. 😉 Jag blir bra sugen på att köra en egen dans snart, får se om det går att lösa till hösten kanske? Och på tal om hösten så kan jag tipsa er om att det verkar som att Sats ÄNTLIGEN ska ta in Body Jam™! Lite sugen blir man allt på att gå den utbildningen… 😉 Ni som kört Body Jam, som t.o.m. instruerar i det, vad tycker ni? Vilken typ av instruktör passar bäst och uppskattar ni mest på den klassen? Bör man vara dansare i grunden?

Vicke då? Det går fortsatt framåt. Han mår helt klart bättre av fastare mat- och sovtider och är verkligen MED. Han pratar jättemycket, tittar på en med riktigt undersökande och uppmanande blickar, klappar och klämmer på allt inkl mig och P i ansiktet hela tiden (riktigt känner efter, för det mesta rätt hårdhänt ;-)). Han har verkligen gått och blivit en riktig liten person och personlighet. Allt ska in i munnen, små etiketter tittas på nära håll  och allt kastas ner på golvet. 😉

Vad då? Jag måste ju få känna. 🙂

Framstegen är många men med dom kommer även några bakslag då och då. Jag säger det igen: två steg framåt och ett tillbaka! För samtidigt som han är världens mysigaste unge och kärleken för honom får knappt plats i hjärtat så har han fortfarande stunder, oftast kvällstid och inför sovstund (dagtid händer det också ibland men då är det som oftast bara en kort stund) som han blir ett riktigt litet monster. Han blir så arg, skriker för fulla muggar och går inte att få kontakt med. Han går liksom in i något slags “rage mode” som är svår för oss att ta honom urnoch som gör oss både ledsna och trötta.  Dessa utbrott har han haft sedan han föddes. I början var det förmodligen även en kombination av magont och övertrötthet men vi har väl kommit fram till att det förmodligen handlar om att han “helt enkelt” har svårt att komma ner i varv/komma till ro. Vi gör allt vad vi kan och tydliga mat- och sovtider dagtid och en tydlig kvällsrutin har verkligen hjälpt men igår och i förrgår var monstret tillbaka. 🙁 I förrgår för att han vägrade sova mer än 30 min intervaller (trots att mamma var ute o gick i flera timmar..) och somnade vid bröstet och igår fattar vi faktiskt inte varför. Vi körde rutinen som vanligt men han blev tokigt arg oavsett vad Peter gjorde. Till slut hade han skrikit av sig och slocknade när Peter lade honom på mage. När han är mitt i dessa utbrott är han svår att älska, man gör ju det ändå så klart, men usch va knäckt man blir! Vilken jäkla utmaning det är att vara förälder!

På tal om att vara ärlig kring hur man upplever föräldrarlivet och hur det är att ha ett mycket bestämt barn med stark röst och vilja så vill jag tipsa om en blogg som jag nyligen hittat in till: Alabama Sthlm och speciellt det här inlägget som jag tror och tänker är något som jag kan skriva om ett halvår eller så. <3

Kram på er!!