Fias Food etc

Hej! Det var inte igår 🙂 och egentligen gör jag bara en snabb retur hit för att jag vill dela med mig av en positiv upplevelse- min andra graviditet och förlossning. Graviditeten var inte helt olik den med Victor men hade ändå sina nya saker för sig (lite jobbiga) som jag gärna berättar om och förlossningen var också rätt annorlunda. Jag känner att jag gärna delar med mig för att förhoppningsvis hjälpa andra som är med om liknande saker i sin graviditet och framförallt berätta om hur BRA en förlossning kan gå. Vet att många bara hör om de jobbiga/mer dramatiska förlossningarna (som kanske späder på en rädsla som redan finns) istället för de som faktiskt går riktigt bra. So here goes! (Varning för långt inlägg).

Graviditet 

Den här gången kände jag det väldigt tidigt att jag var gravid, typ 2 veckor efter befruktning eller något. Trötthet och lite lätt illamående. Illamåendet var för övrigt mer intensivt än med Vicke (inte bara på kvällarna) utan i princip hela dagarna. Godis (gärna lakrits) och att äta mellanmål tog mig igenom det. Kräktes en gång när jag kom hem efter en tuff dag på jobbet.

Träningsmässigt kunde jag till en början köra som med Vicke, dvs instruera dansklasser fram t.o.m. ca vecka 24. Jag började komplettera med styrketräning som med V men runt vecka 21 dök ett jobbigt symptom upp.. Jag blev öm och blev svullen på vänster sida frampå fiffi, typ precis i kant med ljumsken/bikinilinjen. Det gjorde som mest ont (spände och strålade ut i ljumsken/låret) när jag tränat eller helt enkelt varit igång (stått/gått) en hel dag. Tankarna snurrade.. Var det något med livmodern, bäckenbotten, foglossning? Veckorna och semestern kom och gick och besvären ökade så jag ringde min mödravård som avfärdade det som något farligt utan trodde det bara kunde vara en klämd blodådra eller dyl, mycket i det området. Jag blev även rekommenderad att ligga mer på höger sida (jag hade hållit mig till at ligga på vänster enligt tidigare rekommendationer för gravida generellt). Besvären fortsatte, min BM tittade på det i augusti men kunde inte se något (syntes so oftast inte på morgonen utan mer när jag varit igång under dagen) men hon tyckte jag skulle besöka vårdcentral och det gjorde jag. Här tyckte man att symptomen stämde överens med ljumskbråck så jag fick remiss till att träffa en kirurg (3 veckor senare) som efter några minuters samtal sade att jag fick göra ett ultraljud för att kunna se vad det kunde vara. Jag var här rätt orolig – var det ljumskbråck vilka risker innebar det inför förlossning tex inklämt bråck eller operation efteråt osv.

3 veckor senare (nu gått totalt ca 10 veckor sedan första kontakt med sjukvården) fick jag efter ultraljud konstaterat att jag hade en form av åderbråck. Det snackas inte mycket om detta men förutom åderbråck på benen kan man tydligen få det i hela underlivet (!) – och det jag fått var åderbråck i ådrorna frampå där nere och i ljumskarna. Kortfattat kan inte alla ådror runt magen och i livmodern inte kunna hantera allt extra blod i kroppen som man har som gravid så en slags “avrinning” hamnade ner mot ljumskarna. Jag hade på båda sidor men bara känt av vänster. Vila var tipset och jag fick besked att efter förlossning och graviditet skulle detta försvinna. Lättnad!!

Redan några veckor tidigare hade jag lagt ner styrketräningen (var jag ärlig mot mig själv fick jag ju erkänna att jag hade mer ont efter jag tränat) men jag fortsatte däremot på gravidyogan på Träningskompaniet i Kungsbacka (jättebra kurs med profylaxinriktning). Psykiskt var den här graviditeten mycket tuffare- oron kring detta och att jag inte kunde träna som jag ville må bra av. Utöver detta fick jag igen må bra i min graviditet med bra blodvärden och blodtryck, ingen vätskeansamling (gick bara upp 7 kg vs 9 med Vicke men det beror nog på att jag tappat muskler) och blivit bortskämd av fina kommentarer på hur fräsch jag sett ut. Tusen tack för detta alla fina! <3

Mot slutet av graviditeten kom dock en till liten “hick-up”/bump in the road som jag slapp med Vicke. Mitt SF-mått stannade av (ska öka vid varje besök hos BM) och jag fick åka till Östra på en tillväxtkontroll v.38+1. Allt såg fint ut som tur var men det såg ut som att det låg en liten tjej där inne (mitt mått och min mage pekade också mot detta). Bebisen uppskattades då till ca 2750g. Och det stämde nog för lite mer än en vecks efteråt kom hon – 48 cm lång och 2950g.

Tisdag veckan hon kom till vänster och fredagen till höger då jag kände och såg tydligt att magen sjunkit.

Förlossningsberättelse

Ok, redo? 🙂 Innan jag berättar måste jag tipsa alla som är gravida att läsa den här boken (rädd eller inte): Föda utan rädsla.

Den ger jättebra tips på hur man fysiskt och psykiskt förbereder sig för förlossningen. Det jag bl.a  tagit med mig och använt vid båda mina förlossningar har varit att anamma den sk “dykmetoden” (att låta kroppen bli tung och slappna av när värken kommer och dyka in i den snarare än försöka fly den), att hela tiden ha en lugn andning (in genom näsan och långsamt och tyst genom munnen, att säga “ja” istället för “nej” och ha en målbild.

Den här förlossningen var något av det häftigaste jag varit med om, jag är sjukt imponerad över min kropp och hur mycket mentalkraft tillsammans med att låta kroppen göra det den faktiskt vill/kan göra funkar.

Det hela skulle jag vilja säga började redan onsdag och torsdag samma vecka då jag hade extremt mycket och vattniga flygningar. Min BM undersökte mig på torsdagen och bedömde att det bara var flytningar (jag anade ev fostervatten) men jag körde att något var på g.. Natten till fredagen hade jag molande värk i ryggen, på fredagen mer rosa-färgade vattniga flytningar och natten till lördag kom några värk på natten. Det var på g! Delar av slemproppen såg jag på natten nät jag var uppe på toan och det var samma sak när värkarna drog igång med Vicke.

Runt 8/9-tiden började värkarna öka- dock väldigt oregelbundna ca 30-40 min emellan men redan då långa (strax över en minut) och starka. Satt i soffan och andades genom dem (in genom näsan, tyst och långsamt ut genom munnen) och hade “ett steg närmare” som mantra i huvudet. Smärtan den här gången var mycket mer koncentrerat till framsida kropp dvs ljumskar och magen än med V då det satt i ryggen. Ringde in när jag hade ca 15 min mellan värkar vid 12-tiden kanske, de ville att jag avvaktade tills det var ca 10 mellan. Lade på och vid 13-tiden började helt plötsligt 1-min värkarna kompletteras med kortare ca 30-sekundare (då med ca 5-6 min mellan). Ringde in igen och fick åka in. Lämnade huset strax efter 14 (mantra i huvudet nu “JA” och “ett steg närmare” i bilen). Skrevs in ca 14.40, medan de satte på banden på magen för att mäta värkar och hjärtljud accelererade värkarna ännu mer (kom nästan utan paus), jag var 8 cm öppen. Vi fick rum och jag hann bara gå dit och halvt sätta mig på sängen och började känna krystreflex (mycket starkare än m V). Lade mig på sidan och bara släppte på- på 3 krystningar var hon ute. 15.29 <3 Helt fantastiskt, vilken grym kropp. Så Imponerad. Svin-ont men att säga ja till smärtan, att andas lugnt och bli tung funkade även denna gång.  Återhämtat mig bra och snabbt tycker jag, lite jobbiga eftervärkar men annars bra.

Och bäst av allt belöningen:

Julia Linnea. <3